Vårt enda hem är kärleken.
Förskingrade, betryckta vi lever alla utan den,
är träd ur marken ryckta.
Hon är vår goda, stränga mor,
som livet outgrundligt stor, vår sanna värld, vår verklighet,
det enda vissa som vi vet.
Allt annat är blott villa,
kan ej vår oro stilla.
När hon är när dig, livets mor,
då värms ditt hjärta och du tror på sol och vår. Då lever du,
som ej har levat intill nu.
Då är du till i världen,
i hemmet, nära härden.
Då blommar det, ditt släktes träd,
på jorden leva skall din säd.Du är ej längre bara du,
ditt väsen sig förvandlar nu,
din stam skall sig förgrena.
Du är ej allena.
Ljuv svävar vårens honungsdoft
kring dig och blommors gyllne stoft, av ljumma vindar trädet rörs
och solig hymn ifrån det hörs,
ifrån dess ljusa grenar
som kärleken förenar.
Pär Lagerkvist
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar