Veckans dikt vecka 51

Dygnets hemlighet

Dagen mötte Natten
och hon talade så:
Jag genomskådar dig.

Natten log mot Dagen
och svarade därpå:
Det gömmer vi hos mig.

Bo Setterlind

Veckans dikt vecka 50

Ögon av aska

Ögon av aska
nu i sin urna bo.
Stilla på graven
gräset begynt att gro.

Ögon av aska
skåda ej himlen mer.
Ögon av aska
bida, vad ingen ser.

Bo Setterlind

Veckans dikt vecka 49

För trosvissa

Som fågeln har sin gren,
närhelst den vill,
så har vi Herren själv
att flyga till.

Bo Setterlind

Veckans dikt vecka 48

Kyrkogårdskväll

Ensam kyrkogårdskväll.
Isvind i granarna går.
Det är bittert kallt i den murade cell
där min älskades aska står.

Karl Asplund

Veckans dikt vecka 47

Åldras

Det året blev jag gammal.
Jag såg med främlingsblick
på allt det underbara
som jag av livet fick..

Det fanns där allt, men hjärtat
tog inte längre mot.
Det tärdes av den sjuka
för vilken ej finns bot.

Karl Asplund

Veckans dikt vecka 46

Du gav
och jag tog
men sorgen stannade kvar
den endast flyttade sig litet
likt en gammal man
som går åt sidan
för den ungas framfart

Maria Wine

Veckans dikt vecka 45

Måndimma

Djupt i måndimma
ligger det vida
vattnet begravet.
Detta är urtidshavet.
Jorden är inte till.
Skuggor glida,
töcknen simma
sökande av och an.
Något är du, något jag.
Blott om livet vill,
skola vi finna varann
en dag.

Bo Bergman

Veckans dikt vecka 44

Glädje

Mörkret är ej frälsning,
frälsning är det klara,
glädje är andens
hälsobad.
Du skall springa ut i
stora, ljusa,
svala böljor.
Du skall vara
glad.

Glädje det är gröna
träd och sommarvindar,
sol och måne som
tända sig.
Sorg är också glädje,
om den blir till
dikt en dag och
skönt förblindar
dig.

Bo Bergman

veckans dikt vecka 43

Kvarglömd

Nu resa alla sin väg igen,
och hela livet far.
Men jag går på samma gator än
som i min ungdoms dar.
Och där jag strövar ensam och skygg,
tycker jag att envar
pekar finger bakom min rygg:
Se där går han som blev kvar!

Bo Bergman

Veckans dikt vecka 42

Det sista avskedet

Nu är sista brevet skrivet,
sista blicken växlad här,
hjärtat sjunger övergivet
i en drömlik skymningsvärld,
sista viskningen försvunnit,
sista sucken flytt sin kos,
kvar är blott den tår som runnit
på vår lustgårds sista ros.
Du var ljuvare än linden,
skönare än himmelen,
du var mild som sunnanvinden,
därför dröjer jag vid grinden
som din siste hjärtevän.

Bo Setterlind

Veckans dikt vecka 41

Inkognito

Jag är inte död, jag lever
- men i ett befriat Eden,
under annat namn.

Vill du nå mig
med din hand,
sök mig inte där du är,
sök mig litet längre bort
- i ett annat land.

Bo Setterlind

Veckans dikt vecka 40

Avskedet

Livets högsta glädje
du berett min själ.
Därför vill jag säga
dig ett ljust farväl.

Inte för att sörja
står jag vid din grav
men för att jag gärna
minns den tröst du gav.

I mitt hjärta lever
du som jag har kär.
Där står tydligt skrivet,
vem du var – och är.

Bo Setterlind

Veckans dikt vecka 39

Bäcken

Jag kommer inte ihåg dina ord,
men vad du sade, skapade inom mig
en liten bäck, som alltjämt porlar
och minner mig om vårens kärlek.

Bo Setterlind

Veckans dikt vecka 38

Brevet från himlen

Älskade! Sörj inte!
Nu är jag hemma,
här är allting så underbart.
Ekot från tårarnas dal
och din stämma
hör jag svagt
men kristalliskt klart.
Här är så skönt, och jag längtar till Jorden,
fastän jag själv
är en ängel vorden.
Älskade! Minns du
de sista orden?
Kommer du till mig snart?

Bo Setterlind

Veckans dikt vecka 36

Själens tröst

När jag är trött,
tänker jag gärna på dig.
Översållad av höst
ligger vår kärleksstig.
Skogstjärnan glimmar.
Alla sakna vi dig.

Bo Setterlind

Veckans dikt vecka 35

Vallvisa

Mig värmer en skog,
mig viskar en sjö,
mig låter bergen
din vänskap se,
och lycklig ropar göken
i rymderna.

Du är för mig det landskap
som aldrig skall dö.
Du är för mig det blå,
det ogripbara.

Bo Setterlind

Veckans dikt vecka 34

Flickan från fjärran

Flickan från fjärran
vandrar förbi ditt hus.
Stäng dina dörrar,
Tänd i ditt fönster ljus.
Ställ dig som skiltvakt,
stram, med förklarad min,
så det ej går en darrning
i din gardin.

Ropa på barnen
Tekar du en sekund
springer du ut i månen,
går du från gård och grund.
Från allt som trycker
ville du slå dig fri,
när flickan från fjärran
dansar förbi.

Flickan från fjärran
svävar i evig vår.
Mannen av jorden darrar
för hennes lösta hår.
Flickan från fjärran
får du ej komma när,
ty du har heligt lovat
bli där du är.

Flickan från fjärran
möter du i din död,
om du stått stolt och upprätt
mitt i din svåra nöd.
Var gång hon skymtar
skyldra du ska gevär,
så flickan från fjärran
vet vem du är.

Erik Lindorm

Veckans dikt vecka 33

När du ler förbleknar allt omkring dig

När du ler förbleknar allt omkring dig,
som om jordens glädje räckte blott åt dig.
Livet syns så tomt och öde kring mig,
ljust och lyckligt blott hos dig, hos dig.

Så gör du mig både rik och fattig,
och jag vet ej vad du gav och tog från mig.
Längtar bara efter denna glädje,
som när allt förbleknar strålar ut från dig.

Pär Lagerkvist

Veckans dikt vecka 32

Som ett blommande mandelträd

Som ett blommande mandelträd
är hon som jag har kär.
Sjung du vind, sjung sakta för mig
om hur ljuvlig hon är.

Som ett blommande mandelträd,
så späd, så ljus och skär.
Bara du, ömmaste morgonvind,
vet hur ljuvlig hon är.

Som ett blommande mandelträd
är hon som jag har kär.
När det nu mörknar så tungt omkring mig,
kan hon väl leva här?

Pär Lagerkvist

Veckans dikt vecka 31

Min älskade kommer inte åter

Min älskade kommer inte åter,
men min kärlek kommer åter till mig.
Det jag levat kommer inte åter,
men mitt liv är åter hos mig.

Pär Lagerkvist

Veckans dikt vecka 30

Jag vet att bortom det jag dunkelt anar

Jag vet att bortom det jag dunkelt anar
finns nya ting, mer sällsamt underbara
än de jag höll förundrad i min hand.
Jag vet. Och jag är rik som ingen.
Jag håller i min hand de gåtfullt visa tingen,
och deras bröder vänta mig i dolda land.

Pär Lagerkvist

Veckans dikt vecka 29

Under stjärnorna

Här vill jag stanna,
stum
Här vill jag sänka min panna.
Heliga rum.
Inga människoord äro sanna.

Pär Lagerkvist

Veckans dikt vecka 26

Höstsyrsan

Trots att dimman knappt vill lyfta
sig ur höstens knäckta säv
dröjer syrsan med att snyfta
om förgänglighetens väv.

Aldrig hon sitt sinne skrämmer,
ökar ej förgängelsen.
Med en glöd som ej förstämmer
sönderfaller sommaren.

Harry Martinson

Veckans dikt vecka 25

Dina ögon är så bara

Dina ögon är så bara,
fryser du inte om dem?
Så kall och hård är världen,
du skall inte se på den!

Dina ögon är så bara,
se in i min själ med dem.
O källor, djupa och klara,
två människors ensliga hem.

Pär Lagerkvist

Veckans dikt vecka 24

Nuet

Innan nuet brister och förstöres
sitter sländan invid vattenspegeln.
Var sekund ett slag på dödens klocka,
var minut ett liktåg av sekunder.
Låt oss dröja tätt vid ögonblicket
nu när fjäriln snuddar evigheten
innan nuet brister och förgöres.

Harry Martinson

Veckans dikt vecka 23

Avlägset

Tätt invid skogssjön
porsomkransad, övergiven
står utmarksladan
tom och spånkorgsskev.
Och nedanför vid stranden slickar vågen
med svart och girig gyttjetunga
en sprucken och förgäves tjärad båt.

Harry Martinson

Veckans dikt vecka 22

Skogsdikt

Solen lämnar skogen
genom den västligaste gläntan
och berget kallnar sakta.
En taltrast försöker förklara vad som sker
men skogsduvan får ett anfall av upprörd sorg.
Hon klagar dovt och länge som en änka.
Hon visar med vingen utåt myren
där solen sakta sjunker som i gungfly.

Harry Martinson

Veckans dikt vecka 21

Sommaren

Gräsen snärjde sig samman
föll i varandras armar,
började sammanflätas till valv som dolde bäcken.
Nedsänkt i sommarens klädnad
flöt den utan att höras,
glimmade bara fram likt en silverkedja.

I sommarens mitt var blomman sig själv,
hennes vingslag var sommar.
Från grodd till frö var hon på flykt
med röda vallmovingar.

Harry Martinson

Veckans dikt vecka 20

För mig på stigar

För mig på stigar, hårda och svala,
hem till mitt hjärta, hem till ro.
Heliga röster i natten tala,
vita örter på marken gro.

Ljuvliga, ljuva i mörkret tändas
ljusen jag släckte när jag gick bort;
om mina ögon mot djupen vändas,
hem till mitt hjärta är vägen kort.

Hör jag ej dånet av grova floder
i ett förlorat och öde land?
- Djupt in i natten sitter min moder,
krokig och krum, med mitt blod i sin hand.

Pär Lagerkvist

Veckans dikt vecka 19

Tillägnan

Du är ensamheten.
Du är musiken.
Du är skönheten
i hjärtats riken.
När jag far med sånger
ut i världen,
är du hos mig
som gestalt på färden.
Borta är min ångest
och min hunger.
Vägen genom mörkret
sjunger.

Bo Setterlind

Veckans dikt vecka 18

Döden tänkte jag mig så

Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång.
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.

Bo Setterlind

Veckans dikt vecka 17

Vår

Stillheten
- en glänta i skogen
och längst inne fågelsång,
en lycka
som det blir svårt
att lämna.

På avstånd hörs
en gåtfull, gömd musik,
som leder mig till dem,
som allt förstår.

Och kvällen sjunger milt
som vägen hem.
Det lyser av kärlek,
där jag går.

Bo Setterlind

Veckans dikt vecka 16

Tro och tvivel

Tro är en morgon
som strålar av solarnas sol,
värme i känsla och tanke
har också de många som tror.

Tvivel är natten
som kyler trots stjärnornas ljus,
fryser gör själen och hjärtat
så snart de måst lämna sitt hus.

Båda hör samman,
det går ej att skilja dem åt,
tron och det mörkare tvivlet
är syskon som jubel och gråt.

Bo Setterlind

Veckans dikt vecka 15

Nocturne

Sov på min arm!
Natten gömmer
under sin vinge din blossande kind.
Lycklig och varm
snart du drömmer,
flyr mig i drömmen som våg flyr vind.

Fångas igen.
Flämtar. Strider.
Vill inte. Vill. Och blir åter kysst.
Slumra, min vän!
Natten skrider.
Kärleken vaktar dig ömt och tyst.

Sov på min arm!
Månens skära
lyfter ur lundarnas skugga skyggt,
och på din barm,
o, min kära,
täljer dess återglans timmarnas flykt.

Helig den frid
hjärtat hyser
mitt i den virvlande blodstormens larm!
Slut är din strid.
Månen lyser.
Vårnattsvind svalkar dig. Sov på min arm!

Evert Taube

Veckans dikt vecka 14

Kvar på bryggan

De sista åren, var de av behovet?
Vad gör det vart jag hamnar – jag vill dit.
Men dag för dag bestå det samma provet!
Den längsta vägen är vår sista bit.

Nu hör jag färjan, hör hur motorn morrar
sig närmre mig på bryggan där jag står.
Se, stäven stryker sina knävelborrar
mot ankarklysens sneda ögonvrår.

Den glider utan vimpel ens på staget
mot denna plats där allt skall bli för sent.
Men därför finns här hoppet, lätt och lent
som efter regn det första andetaget.

Här finns befrielsen jag väntat på,
min rätt att uppge krav jag själv har skrivit,
som mjölnarn väcks när kvarnen går i stå,
och säga mig som han: så tyst det blivit.

Bakom mig ligger vad mitt liv var värt
på gott och ont; jag känner föreskriften.
Det minsta lilla som jag än höll kärt
blir nu jag avkrävd. Erlägg färdavgiften.

Vart det bär hän -. Förståndet lät sig pressa
att bryta kodens order och sigill.
Jag skall ombord, blott en av alla dessa
som inte anar ens att jag fanns till.

Karl Ragnar Gierow

Veckans dikt vecka 13

Inte ens –

Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist
det finns på den andra sidan
och det tycker jag nog blir trist.

Inte ens en grå liten fågel
och aldrig en björk som står vit –
Men den vackraste dagen som sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit.

Nils Ferlin

Veckans dikt vecka 12

Stjärnorna kvittar det lika

Man kan inte räkna dem alla
sägner och sånt man hör...
Det sägs att en stjärna ska falla
var gång när en människa dör -

Lyhörd i nätternas kyla
och vindarnas frusna musik
hundarna hörde jag yla,
som hundar yla för lik,

änkorna hörde jag skrika
och barnen snyfta för bröd –
- Stjärnorna kvittar det lika
om någon är född eller död.

Nils Ferlin

Veckans dikt vecka 11

Du har tappat ditt ord

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.

Vad var det för ord – var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu – förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.

Nils Ferlin

Veckans dikt vecka 10

Vinden och trädet

Solen går och lägger sig
i sin mörka gömma.
Skuggor falla på min stig
Tror du jag kan glömma dig?
Jag kan aldrig glömma.

Solen stiger ur sin säng
morgonröd om kinden
för att glädja skog och äng.
Tror du jag kan vara sträng,
fast du for som vinden?

Vinden blåser vart den vill,
har så många nycker,
är ej vind om den är still.
Tror du jag kan göra till
vad en vindfläkt tycker?

Jag är trädet som du fick
sommargrönt att sjunga.
Tror du jag ett ögonblick
glömt det fastän sommarn gick,
sommarn och det unga?

Bo Bergman

Veckans dikt vecka 9

Så skimrande var aldrig havet

Så skimrande var aldrig havet
och stranden aldrig så befriande,
fälten, ängarna och träden aldrig så vackra
och blommorna aldrig så ljuvligt doftande
som när du gick vid min sida
mot solnedgången,
aftonen
den underbara, då dina lockar dolde mig för världen
medan du dränkte alla mina sorger,
älskling,
i din första kyss.

Evert Taube

Veckans dikt vecka 8

Aftonport till evigheten

Aftonport till evigheten,
tysta skymningsstund.
Djupt fördold är hemligheten
om vårt väsens grund.

Stilla står jag vid portalen,
ännu intet vet.
En gång öppnas stjärnesalen,
allt blir evighet.

Pär Lagerkvist

Veckans dikt vecka 7

Det är vackrast när det skymmer

Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden,
över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet
människan som lån.

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra –
ensam, utan spår.

Pär Lagerkvist

Veckans dikt vecka 6

Nu löser solen sitt blonda hår

Nu löser solen sitt blonda hår
i den första gryningens timma
och breder det ut över markens vår
där tusende blommor glimma.

Hon väter det tankfullt i svalkande dagg,
i blommornas fuktiga gömmen,
hon lossnar det varligt från rosornas tagg,
men tveksamt, förströdd, som i drömmen.

Hon låter det smeka skog och äng,
hon låter det fara för vinden.
Nu smeker det barnen i deras säng
och de gamla på skrovliga kinden.

Men hennes tanke är borta från allt;
vad kan denna glädje väl båta?
Hon drömmer bland stjärnor som tusenfalt
förstora det levandes gåta.

Hon löser sitt hår och breder det ut
i morgonens saliga timma;
och drömmer bland världar som gått förut
och nya som längtande glimma.

Pär Lagerkvist