Snart står jag väl vid porten
Snart står jag väl vid porten
som öppnas blott en gång
och inte släpper igenom
de oerhördas sång.
Vart än min själ i nattstorm
mot intigheten far,
mitt barn är av mitt väsen
det enda som finns kvar.
Och henne väntar glädje
som längesen var min,
och henne väntar ångesten
som nu mig fångat in.
Den tanken tränger på mig.
Ord har den svårt att få.
Det är ju knappt en tanke.
Det skall blott vara så.
Karl Asplund
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar