Sommaren
Gräsen snärjde sig samman
föll i varandras armar,
började sammanflätas till valv som dolde bäcken.
Nedsänkt i sommarens klädnad
flöt den utan att höras,
glimmade bara fram likt en silverkedja.
I sommarens mitt var blomman sig själv,
hennes vingslag var sommar.
Från grodd till frö var hon på flykt
med röda vallmovingar.
Harry Martinson
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar