Den väg du går allena
den förer dig blott bort dit där vi livet stena,
till öde trakter bort.
Dit där vi grymt föröda
vad vi inom oss bär,
det som ej blott vårt eget,
som också andras är.
Hur stort är att ensamt träda
i öde rymder ut, att i sin djupa smärta
blott se mot livets slut.
Att känna hjärtat svälta
i bitter ensamhet
och lyfta sällsam gåva
i hand av längtan het.
Den nämndes ofta starkast
som bara livet svek, som bort från allfarvägen
i bittert armod vek.
Hans öde var hans trasor,
hans lidande var sår –
Och den som blott förblöder
han ej mot seger går.
Den ensamme är svagast.
Ej för han ensam är, men för att han förnekar
det han inom sig bär.
Vår ande då den djupnar
är livets breda älv.
Den väg du går allena
för bort ifrån dig själv.
Pär Lagerkvist
