Veckans dikt vecka 1248

Hur skulle det bli –

Hur skulle det bli, min kära,

om sorgen en dag kom nära,
om livet gav
dej tunga krav
och ledsna ting att bära?

Nå, inte behöver du svara,

jag satt här och tänkte bara.

Och huvudstycket

av sånt är skumt
och någonting mycket
mycket dumt.

Så inte behöver du svara.

Jag satt här och tänkte bara.

Nils Ferlin

Veckans dikt vecka 1247

Stilla sova de nu –

De har sopat sin port, de har stängt sin dörr

för all vind som blåser förbi.
Ja, här sova de nu – de som levde förr,
de som sörjde och log som vi.

Stilla sova de nu – så i vår som i höst,

och en ann är så god som en ann.
Fastän djupast och bäst sover den i vars bröst
den djupaste ångsten brann.

Nils Ferlin

Veckans dikt vecka 1246

Nu sover Sorg –

Nu sover Sorg och nu sover Skratt

och alla stjärnor sova.
Men jag som vakat så mången natt
har ingen längtan att sova.

Jag måste vänta en stund och se

om inte något ska hända,
om inte någonting stort vill ske
förr´n natten lupit till ända.

Nils Ferlin

Veckans dikt vecka 1245

Vilse

Månen kommer och solen går,

drömmen förde dig vilse.
Drömmen från liljekonvaljeår
förde oss städse vilse.
Tistelstigar och kolnad mo
trampe du nu med trasad sko.
- Drömmen från liljekonvaljeår
förde dig vida vilse.

Nils Ferlin

Veckans dikt vecka 1244

Fjärilen

Född till att vara fjäril

fladdrar min svala låga
på gräsets tunga sammet.
Barnen jaga mig. Solen går ner bakom malvorna och tuvan,
räddar mig till natten.
Månen stiger; den är fjärran, jag är inte rädd,
jag lyssnar till dess strålar.
Mina ögon få hinnor till skydd.
Mina vingar sammanklibbas av dagg.
Jag sitter på nässlan.

Harry Martinsson

Veckans dikt vecka 1243

Barndomens skog

Barfot från tuva till tuva jag sprang

sökande bondens kor,
såg hur den speglade himmelen vred
i tjärnen sitt tottmolnshjul.

Det var i sommarens skogar där livet lekte,

kvällen var djup av trast och himmelen hög av svala.
Ingenting kom av allt jag drömde och ljög mig,
men minnet livar mitt liv
och minnen är färdiga drömmar.

Till lingonfjärran därinne

i sommarens egen socken
sträcker min dröm ibland
liksom en trana om våren.

Harry Martinsson

Veckans dikt vecka 1242

Natur

Allt var så grått, så grått,

och världens svälta tjöt
i blodigt oförnuft –
och dö jag ville inte, ville inte.
Jag fann ett hundlokshav vid nyttorågens strand
och badade mitt ansikte i kryddor ifrån ambras rike.

Min heta nässelbrända kropp och själ

blev ett med grön extas:
O, hemlighet! O, hemlighet!

Harry Martinsson

Veckans dikt vecka 1238

Engång blir allting stilla

Engång blir allting stilla,

engång får allting ro.
Ej något skall förvilla
min själ på kvällens bro.

Ej skall jag se tillbaka,

ej heller framåt än, allt minne är och vaka
och liv och död min vän.

Pär Lagerkvist

Veckans dikt vecka 1237

O soluppgång i evigheten

O soluppgång i evigheten,

o morgon över stjärnehav,
o dag varom I intet veten
som tron blott på en jordisk grav.

Vad är vårt liv, den korta stunden,

mot livet som vår själ tillhör,
ur tiden löses den obunden
och med sin vinge himlen rör.

Du stjärnedag, den stunden randas

då jag för första gång dig ser,
med evighetens ljus jag blandas,
som sig för mig som morgon ter.

Pär Lagerkvist

Veckans dikt vecka 1236

Livsbåten

Snart är du död och vet ej att du glider

på livets båt bort mot de andra landen
där morgon väntar dig på dolda stränder.

Oroas ej. Räds ej i uppbrottstimman.

En vänlig hand lugnt ordnar båtens segel
som för dig bort från kvällens land till dagens.
Gå utan ängslan ner i strandens tystnad,
den mjuka stigen genom skymningsgräset.

Pär Lagerkvist

Veckans dikt vecka 1235

Mot lägre vatten

Engång skall allting åter bli förborgat,

mitt väsen dölja sig i dunkla källor,
min tanke strykas ut ifrån min panna.
Det som var jag skall inte längre glädjas,
ej heller sörja, utan finnas bara,
i strömmens sugning ner mot lägre vatten,
i havet som av okänd dyning häves.

Pär Lagerkvist

Veckans dikt vecka 1234

Kärlekens visa

Kärlekens visa har inga ord,

nynnar som vinden i träden,
svävar lätt över blommande jord,
leker i sommarsäden.

Ingen hör den mera än vi,

du och jag vid din sida.
För det är oss den sjunger i
sin sång över jorden vida.

Pär Lagerkvist

Veckans dikt vecka 1234

Var tröst, Maria

Var tröst, Maria, din son är död

men människosonen uppstånden.
Ur all din smärta och världens nöd
skall människan stiga, uppstånden.

Du ser blott blodet som sölat ner

och sårets hål i hans sida.
Jag säger dig, det är ej allt du ser.
Förgäves fick han ej lida.

Envar som hjälplös på korset hang

och längtade in i Guds rike
det onda på jorden till dels betvang
och dog som en frälsares like.

Pär Lagerkvist

Veckans dikt vecka 1232

En mor som hämtar in om kväll

En mor som hämtar in om kväll

från mörknad gård kring huset
ett bortglömt ting, från isig häll.
Tyst tar det in i ljuset.

En gärning som ej syns rätt stor,

fast stormen ryggen kröker.
Ej någon annan än en mor
går stilla ut och söker.

Att hämta in från mörknat land,

förhärjat och förfruset,
ett ting slängt bort av mänskohand
fast det behövs i huset.

Pär Lagerkvist

Veckans dikt vecka 1228

Livet tar sitt barn till sig

Livet tar sitt barn till sig,

öppnar slitna grinden.
Ljungen står vid utnött stig,
svalor flyr i vinden.

Gammal gård. I köket stång

för de hårda bröden.
Nöd och längtan, fågelsång
ända in i döden.

Pär Lagerkvist

Veckans dikt vecka 1227

Tanken har intet mål

Tanken har intet mål,

bönen har ingen fader.
Smärtan har intet hem,
längtan har ingen moder.

Födda utan navelsträng.

Döende okända.
Komna ur ingenting
och till Intet återvända.

Pär Lagerkvist

Veckans dikt vecka 1226

Det slocknar så många stjärnor

Det slocknar så många stjärnor i denna ödeskväll.

Vår längtan den vilar sin vinge.
Där tänds kanhända andra långt bortom skumma fjäll.
Men vår längtan den vilar sin vinge.

Inunder färre tecken skall mänskan leva nu

och önska sig ej flera, om hon finge.
Inunder hårda stjärnor, som leder säkrast nu.
Vår längtan den vilar sin vinge.

Pär Lagerkvist

Veckans dikt vecka 1225

Den väg du går allena

Den väg du går allena

den förer dig blott bort
dit där vi livet stena,
till öde trakter bort.
Dit där vi grymt föröda
vad vi inom oss bär,
det som ej blott vårt eget,
som också andras är.

Hur stort är att ensamt träda

i öde rymder ut,
att i sin djupa smärta
blott se mot livets slut.
Att känna hjärtat svälta
i bitter ensamhet
och lyfta sällsam gåva
i hand av längtan het.

Den nämndes ofta starkast

som bara livet svek,
som bort från allfarvägen
i bittert armod vek.
Hans öde var hans trasor,
hans lidande var sår –
Och den som blott förblöder
han ej mot seger går.

Den ensamme är svagast.

Ej för han ensam är,
men för att han förnekar
det han inom sig bär.
Vår ande då den djupnar
är livets breda älv.
Den väg du går allena
för bort ifrån dig själv.

Pär Lagerkvist

Veckans dikt vecka 1224

Vårt enda hem är kärleken

Vårt enda hem är kärleken.

Förskingrade, betryckta
vi lever alla utan den,
är träd ur marken ryckta.

Hon är vår goda, stränga mor,

som livet outgrundligt stor,
vår sanna värld, vår verklighet,
det enda vissa som vi vet.
Allt annat är blott villa,
kan ej vår oro stilla.

När hon är när dig, livets mor,

då värms ditt hjärta och du tror
på sol och vår. Då lever du,
som ej har levat intill nu.
Då är du till i världen,
i hemmet, nära härden.

Då blommar det, ditt släktes träd,

på jorden leva skall din säd.
Du är ej längre bara du,
ditt väsen sig förvandlar nu,
din stam skall sig förgrena.
Du är ej allena.

Ljuv svävar vårens honungsdoft

kring dig och blommors gyllne stoft,
av ljumma vindar trädet rörs
och solig hymn ifrån det hörs,
ifrån dess ljusa grenar
som kärleken förenar.

Pär Lagerkvist

Veckans dikt vecka 1223

När du sluter mina ögon

När du sluter mina ögon

med din goda hand
blir det bara ljust omkring mig
som i soligt land.

Du i skymning vill mig sänka,

men allt blir till ljus!
Du kan intet annat skänka
mig än ljus, blott ljus.

Pär Lagerkvist

Veckans dikt vecka 1222

Din blick ej av kärleken skymmes

Din blick ej av kärleken skymmes,

blott djupnar djupt inne i dig.
Fast hela din själ i den rymmes,
så öppen den möter mig.

Dina ögon kan älska vakna

som morgonens blommor gör.
Din lemmar är kyska och nakna
som träden när våren dem rör.

Ligger ängen av morgondag tvagen?

Sjunger vinden i soliga träd?
– Din kärlek är ljus såsom dagen
när den vakar kring blommande säd.

Pär Lagerkvist

Veckans dikt vecka 1221

Ja, dina lemmars svala prakt

 Ja, dina lemmars svala prakt

är som ett tempels skön,
ett hedniskt tempel, lyft till bön
i en arkadisk trakt.

Och när den heta kvällens brand

med mäktig eld det når,
då glöder det vid himlens rand.
Och marmorns glöd är vår.

Tungt mörknar jorden, mörknar skyn.

Du, älskade, är min –
Het sjunker templets marmorsyn
i nattens mörker in.

Pär Lagerkvist

Veckans dikt vecka 1220

Som en våg

Som en våg, sköljd upp mot stranden,
vilar du hos mig.
När jag smeker dig med handen
skälver havet ini dig.
Djupa hav,
som födde dig.
 
Kom intill mig, nära till mig,
djup som blivit du.
Detta som inom dig skälver
är ditt hjärta ju.
Är ett mänskohjärta ju.

 Pär Lagerkvist

Veckans dikt vecka 1219

Saliga väntan

Saliga väntan

på dig som skall komma, när i din själ
den kärlek kan blomma
som med sin eld förtärer mig.
Saliga väntan
på dig, på dig.
 
Himmelen vidgas,
på jorden är stilla.
Djupt i min själ
är det stilla, stilla.
Bara den eld som förtärer mig
stiger ur djupen att söka dig.

Och du skall komma,

de heta bränder
bliva till blommor
i dina händer,
till en ovansklig vår hos mig,
då du skall viska:
- Jag älskar dig.
 
Pär Lagerkvist

Veckans dikt vecka 1218

Det blir vackert där du går

                                                   Till E.

Det blir vackert där du går,
marken, stigen, stranden som du följer,
allt tycks ljusna, glädjas,
allt som ser dig.

Kan väl jorden glädjas
för att någon stiger på den,
trampar på den,
en som älskar?

Fråga inte mig. Jag ser blott skenet,
hur det dröjer kring dig,
svävar över marken,
som om jorden log.

Stig på den, som gläds att se dig lycklig.
Blott inte hårt,
som om du visste att du var älskad.

Pär Lagerkvist

Veckans dikt vecka 1217

Du är visst lycklig för ingenting

Du är visst lycklig för ingenting,

blott för att det så skall vara.
Mig måste livet ge kostbara ting,
så strålande underbara.

Nu har det gett mig sitt dunklaste djup,
en lidelses hav att befara.
Och dig, min älskade, ingenting
en leende kärlek bara.

Pär Lagerkvist

Veckans dikt vecka 1216

Det kom ett brev

Det kom ett brev om sommarsäd,
om vinbärsbuskar, körsbärsträd,
ett brev ifrån min gamla mor
med skrift så darrhänt stor.

Ord intill ord stod klöveräng
och mogen råg och blomstersäng,
och Han som över allting rår
från år till år.

Där låg i solen gård vid gård
inunder Herrens trygga vård,
och klara klockor ringde fred
till jorden ned.

Där var en lukt av trädgårdsgång
och av lavendel, aftonsång,
och söndagsfriden då hon skrev
till mig sitt brev.

Det hade hastat natt och dag,
utan att vila, för att jag
långt borta skulle veta det
som är från evighet.


Pär Lagerkvist

Veckans dikt vecka 1215

Tvivla än en liten tid

Tvivla än en liten tid,
snart skall du dock tro.
Redan står du nära vid
evighetens bro.

Dolt i mörkret känner du
ren dess skumma valv.
Tvivla blott din tid ännu,
själ som alltid skalv.

Du skall gå däröver trygg,
pilgrim från ett liv
som dig fört till detta djup
mellan död och liv.

Utvald ifrån evig tid
till att engång tro,
tvivla ännu nära vid
din förvissnings bro.

Pär Lagerkvist

Veckans dikt vecka 14

Har du mött den unge konungen idag?

Har du mött den unge konungen i dag?
Han som går omkring och köper lump och skrot.
Har du sett hans ljusa anletsdrag,
har du fallit ner i stoftet vid hans fot?

Ej i dag. I dag är öde, tomt.
Men i går han köpte utav mig de ting
som jag älskat mest, ej äger mer.
Till att brännas upp och smältas ner.

Varför kommer ej min konung hit i dag.
Tomt och öde är mitt liv, och fullt av hot.
O, jag törstar, törstar efter dina anletsdrag,
efter ljuset vid min unga konungs fot.

Pär Lagerkvist

Veckans dikt vecka 1213

Jag har gått inunder stjärnor

Jag har gått inunder stjärnor för att komma hit till dig
där du väntat mig med händer som blev varma.
Du skall giva mig din kärlek, du skall smeka, värma mig,
du skall tro att jag är en av livets arma.

Jag har gått inunder stjärnor för att komma fri till dig,
så stolt, så fri som en människa får vara.
Du skall binda mig till jorden, du skall övervinna mig,
att min frihet blir min ljusa tankes bara.

Jag har gått inunder stjärnor för att komma ung till dig,
ung av evigheter, ung av deras glädje.
Här är jorden, där vi bor, jag skall åldras här hos dig
till en djupare och hemligare glädje.

Pär Lagerkvist

Veckans dikt vecka 1212

Ingenting får störa vår stund med varandra

Ingenting får störa vår stund med varandra,
inga vindar blåsa, inga skyar gå.
Allt skall vara stilla i världen, ingen vandra
över markens stillhet mera än vi två.

Allt skall vara så som den gången som jag minnes,
morgondaggen tindra kring dina fötter små,
träden stå i solen, hela jorden stråla
– allt så som jag minnes, blott icke så som då.

Pär Lagerkvist

Veckans dikt vecka 1211

Vem spelar i natten

Vem spelar i natten om dig och mig
på en flöjt, en liten flöjt av silver?
Vår kärlek är död. När talte jag till dig.
– En flöjt, en liten flöjt av silver.

Mitt hjärta är hårt. Ditt hjärta är som mitt.
Allting vi skändat, trampat ner, förbannat.
– En liten flöjt som spelar visst om mig, visst om dig?
En enslig flöjt av sjungande sprött silver.

Jag går långt bort ifrån dig, långt bort dit du ej går.
Jag söker vägen hemåt, djupt i natten.
– En liten flöjt som skriker. Ett gällt och öppet sår
i mörkrets bröst, långt bort i tunga natten.

Gud gömmer mig i jorden, Gud ger mig frid och ro
i döden, djupt i gravens tysta, tysta.
– En enslig flöjt som sjunger från hög och ödslig bro
emellan liv och död, av samma mörker kyssta.

Pär Lagerkvist

Veckans dikt vecka 1210

Min ångest är en risig skog

Min ångest är en risig skog
där blodiga fåglar skrika.
Stoltare ödemark finner du nog;
men det kvittar mig nu lika!

Jag sitter och glor under torra träd
och lyss till de hesa skriken.
Jag ligger snart still under tomma träd
och ruttnar bland fågelliken.

Pär Lagerkvist

Veckans dikt vecka 1209

Ingen hand är så tom som min

Ingen hand är så tom som min,
intet hjärta så öde.
Trädde någon i mina gårdar in,
han trodde sig stå bland de döde.

Ensam går jag på en förtorkad mark,
längtar bort från mitt hjärta.
Ingen storm blåser tung och stark,
liten och tom är min smärta.

Vissna örter stå vid min fot,
ljumma vindar mig följa.
Intet rusar mitt bröst emot
med hög och skälvande bölja.

Var afton jag lutar mitt huvud trött
mot trädens kraftlösa stammar.
Alla mina vägar har jag förnött,
deras stoft över örterna dammar.

Pär Lagerkvist

Veckans dikt vecka 1208

Aftonbön

Du, som allting ser,
Du, som i vårt inre
leder ljuset ner,
ner i mörkrets klyfta,
där vår gåta bor,
fräls oss ifrån oro,
milde Hjärtebror!

Bo Setterlind

Veckans dikt vecka 1207

Dygnets hemlighet

Dagen mötte Natten
och hon talade så:
Jag genomskådar dig.

Natten log mot dagen
och svarade därpå:
Det gömmer vi hos mig.

Bo Setterlind

Veckans dikt vecka 1206

Tvillingarna

Liv och Död sig skiljer
blott som dag och natt

Mörkret ljuset följer.
Ljuset följer mörkret.

Liv och Död har samma
ursprung och är ett,
såsom en den andra.

Liv och Död tillsammans
– paradisets hemlighet –
speglar blott varandra.

Bo Setterlind

Veckans dikt vecka 1205

Månvagga

Barnen drömmer i natten.
Månvaggan gav dem sömn.
Nästa morgon i fjällsjövatten
tvätta de bort sin sömn.

Bo Setterlind

Veckans dikt vecka 1204

Kärleken

Kärleken
är ett barn,
kan du leka,
får du sällskap,
slår du,
blir du ensam.

Bo Setterlind

Veckans dikt vecka 1203

Kärleken

Innan jag mötte dig,
levde jag blott för mig,
levde på egen hand,
halv, i ett skymningsland.

Nu, när vi blivit ett,
har jag äntligen sett,
hel, i kärlek, allt.
Allt har en ny gestalt.

Bo Setterlind

Veckans dikt vecka 1202

Till –

Hela din kropp är öga,
talar ej, hör ej, bara ser,
känner ej aftonens vällukt
men brinner desto mer,

Bo Setterlind

Veckans dikt vecka 1201

Vingarna slits av,
himlen störtar,
världen brinner,
en sista blick
in i verkligheten
och sedan
DU –

Bo Setterlind

Veckans dikt vecka 1152

Vallvisa

Mig värmer en skog,
mig viskar en sjö,
mig låter bergen
din vänskap se,
och lycklig ropar göken
i rymderna.

Du är för mig det landskap
som aldrig skall dö.
Du är för mig det blå,
det ogripbara.

Bo Setterlind